Skulle du ange din granne, din mamma, din hund?

Kontrollsamhället. Emma mår dåligt. Jag förstår henne. Att känna att man inte kan säga vad man tycker är aldrig en trevlig känsla. Att svälja sina ord i en liten grupp för att inte orsaka massa problem för en själv och andra kan dock vara en sak, och något jag tror att alla har gjort någon gång utan att direkt tänka på det som självcensur. Att känna att man inte kan uttrycka sig fritt i ett demokratiskt samhälle är dock något helt annat.

I november kommer Europa förmodligen att fira 20-årsjubileet av murens fall. Detta jubileum kommer att präglas av en ökande övervakningshysteri som vi för 20 år sen bara kunde hitta på andra sidan den mur som det kämpades för att få bort. Än så länge anger vi inte varandra, men jag undrar hur lång tid det dröjer innan någon politiker eller tjänsteman kommer med den fantastiska idén att ge någon form av belöning till folk som på ett eller annat sätt spanar på sina medmänniskor (rapporterar om öppna nätverk kanske, för det verkar ju inte helt omöjligt att dessa kan bli olagliga). Angiverilagar skulle ju vara en naturlig följd till det vi ser idag. Och ett steg närmre det totalitära övervakningssamhället många av oss fruktar men som få verkar inse att vi faktiskt inte är så långt ifrån.

Jag vill inte leva i en värld där folk är rädda för att ringa sin psykolog. Jag vill heller inte leva i en värld där någon sitter och bestämmer vilken information jag får ta del av. Jag har vant mig vid en värld där information är fri, där vi känner oss trygga just eftersom ingen har rätt att övervaka oss om vi inte har begått ett allvarligt brott. Jag vill att den värld jag lever i ska fortsätta att vara så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Självcensur, politik, yttrandefrihet, övervakning, frihet, demokrati